Vad händer egentligen om din arbetsgivare går i konkurs? Eller om du blir sjuk i ett år? Eller om företaget säljs till en ny ägare som vill sparka halva personalstyrkan? För den som har kollektivavtal är svaren ofta enkla. För den som saknar kollektivavtal börjar det genast bli komplicerat. Kollektivavtalet är fackförbundens viktigaste verktyg. Det är en skriftlig överenskommelse mellan arbetsgivare och fack som reglerar allt från lön och arbetstid till semester, övertidsersättning och uppsägningstider. Det är som en försäkring – osynlig så länge allt fungerar, men ovärderlig när något går snett. Och det är just därför som ST facket och andra förbund kämpar för att fler arbetsplatser ska omfattas av kollektivavtal. För varje anställd som täcks in är en seger för rättvisan.
I Sverige har över 80 procent av alla anställda kollektivavtal. Det är en unikt hög siffra internationellt sett. Men det finns fortfarande luckor – särskilt inom privata tjänsteföretag, bemanningsbranschen och bland mindre arbetsgivare. På dessa arbetsplatser saknas ofta skyddsnät. Lönen kan vara lägre än branschstandarden. Övertiden kan vara obetald. Uppsägningen kan komma utan förvarning. Och arbetstagaren står ensam mot arbetsgivaren. Utan kollektivavtal har du ingen som förhandlar åt dig. Ingen som ser till att reglerna följs. Ingen som kan stämma arbetsgivaren om den bryter mot lagen. Du är ensam. Och i en maktkamp mellan en enskild arbetstagare och en arbetsgivare är det nästan alltid arbetsgivaren som vinner.
Vad innehåller då ett typiskt kollektivavtal? För det första minimilöner. Inte en fast summa som gäller alla, utan en lägstanivå för olika yrkeskategorier. Om du är undersköterska, handläggare, lärare eller ingenjör – då finns det en lägsta lön du inte ska behöva acceptera. För det andra regler om arbetstid. Högst 40 timmar i veckan, oftast. Övertid ska kompenseras med pengar eller ledighet. Raster och pauser är reglerade. För det tredje semester. Minst 25 dagar per år, ofta fler för äldre anställda. För det fjärde uppsägningstider. Om du blir uppsagd ska du ha en viss tid på dig att hitta nytt jobb, med bibehållen lön. Och för det femte försäkringar. Trygghetsförsäkring vid arbetslöshet, olycksfallsförsäkring, livförsäkring. Allt detta betalas delvis av arbetsgivaren. Utan kollektivavtal måste du själv teckna motsvarande försäkringar – om du ens tänker på det.
Många arbetsgivare säger att de inte har råd med kollektivavtal. Att det skulle kväva deras verksamhet. Det är sällan sant. Sanningen är oftare att de inte vill ha kollektivavtal för att de då skulle tvingas betala skäliga löner och följa reglerna. De vill kunna pressa sina anställda utan att någon lägger sig i. De vill kunna sparka folk utan förvarning. De vill kunna kringgå semesterlagar och övertidsregler. Kort sagt: de vill ha makt. Och kollektivavtalet är det som begränsar den makten. Därför är kampen för kollektivavtal alltid en kamp om maktfördelningen på arbetsplatsen. Den är sällan enkel, men den är alltid värd att ta.
För dig som anställd finns det flera sätt att verka för kollektivavtal. Det första är att själv bli medlem i facket. Ju fler medlemmar på en arbetsplats, desto större tryck på arbetsgivaren. Det andra är att prata med dina kollegor. Många vet inte ens vad ett kollektivavtal är, eller vad det skulle innebära för dem. Berätta. Förklara. Dela din kunskap. Det tredje är att kontakta din lokala fackklubb eller din ombudsman. De kan hjälpa dig att driva frågan vidare, att förhandla med arbetsgivaren, att i yttersta fall varsla om konfliktåtgärder. Strejk är ett tungt vapen, men det finns av en anledning. Ibland är det enda sättet att få en ovillig arbetsgivare att lyssna.
Sammanfattningsvis: kollektivavtalet är ryggraden i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det är anledningen till att vi har relativt hög lägstalön, relativt trygga anställningar och relativt goda arbetsvillkor jämfört med många andra länder. Det är inte perfekt – inget system är det. Men det är bättre än alternativet. Alternativet är en arbetsmarknad där den starka alltid vinner över den svaga. Där den som har mest pengar bestämmer. Där den som är …