Det finns stunder i livet som inte riktigt går att förklara. De bara händer, rakt framför en, och fastnar som små ljuspunkter i minnet. För mig är en av dessa stunder ljudet av en innebandyklubba som möter golvet. Det där torra klacket som studsar som ett eko mellan väggarna i en sporthall som alltid är lite för stor, lite för kall och samtidigt precis rätt.

Jag minns första gången jag tog i en klubba. Den var för lång, jag höll den som om jag bar på ett paraply, och bollen rullade sin egen väg som om den hade ett bättre liv att gå till. Men ändå fanns där något – ett slags lockande rytm i spelet. Ett löfte om fart, kaos och ordning på samma gång. Det var som att kliva in i en värld där allt gick snabbare, där allt kändes mer direkt, mer levande.

Det är kanske just det som gör innebandyn så speciell: den är både enkel och explosiv. Du behöver inte mycket. En innebandyklubba barn, en boll, några kompisar och ett golv som inte bryr sig om vem du är. När du kliver ut på planen är alla lika. Det är en sorts demokratisk sport, där det varken krävs skridskor, perfekta passningar eller dyra prylar. Bara modet att springa – och att vilja vinna bollen även när det bränner i benen.

Hallens egen magi

Det är något med att komma in i hallen en tidig lördagsmorgon. Luften är mättad med damm, svett och limrester från tejpade klubbor. Ljuset är svagt, nästan blått, innan lamporna riktigt hunnit vakna. Och golvet… golvet är som en gammal berättare. Varje repa är ett minne, varje missfärgning ett ögonblick av kamp, jubel eller frustration.

När man sätter sig på bänken och knyter skorna känns det som att tiden håller andan för en stund. Det är en ritual: knyta, justera, knacka klubban i golvet, ställa sig upp. Som om hallen iakttar och väntar på att spelet ska börja röra sig genom dess väggar igen.

Jag minns hur jag ibland stod där och blickade runt, som om jag försökte läsa energin i rummet. Ibland var den nervös, ibland uppspelt, ibland tung som om hallen redan visste att matchen skulle bli tuff. Men alltid fanns där något – en känsla av att ”nu händer det”.

Det är i det lilla det stora sker

Innebandy är en sport byggd på små detaljer, från skor till innebandyklubba. En touch. En vridning av handlederna. Ett steg i rätt riktning. Det ser enkelt ut, men det är allt annat än det. Det är ett språk som talas genom kroppen, genom förflyttningar, blickar och tajming. När en passning glider perfekt längs golvet, när ett skott går mellan två klubbor och smiter in i krysset – då känns det nästan som poesi.

Och jublet… det där råa, spontana jublet när bollen går in. Det kräver ingen förklaring. Det är bara ren glädje, lika primitiv som den är vacker.

Men det finns också något fint i misstagen. Det sneda skottet som tar i ribban, det komiska luftslaget som får hela laget att skratta, den där passningen man trodde skulle bli genial men som istället blev en gåva till motståndet. Innebandy är fullt av sådana ögonblick – små skratt som gör spelet mänskligt.

Och ändå är det laget som bär allt

Trots allt detta individuella – all teknik, alla små rörelser och alla egna misstag – så är det inte en sport du spelar ensam. Innebandyn äger sin styrka i laget. I dem som skriker ditt namn när du springer. I dem som klappar dig på axeln när du missar. I dem som skriker ”HEM!” med en desperation som bara lagspel kan skapa.

Det är märkligt hur snabbt man blir ett vi. Hur fem personer på planen och flera på bänken plötsligt rör sig som en organism. Hur man lär sig att känna igen varandras steg, beteenden, svagheter och briljans. Det är kanske det mest poetiska av allt: att ett gäng individer väljer att skapa något tillsammans – något som bara finns i exakt det ögonblicket bollen rullar.

Till sist

Innebandy är kanske inte den mest glamorösa sporten. Den gör sig inte alltid bra på stora affischer. Men den har hjärta. Den har humor. Den har fart och känslor och en slags operfekt perfektion som är svår att hitta någon annanstans.

Och varje gång jag går in i en sporthall – samma damm, samma golv, samma lukt av svett, tejp och förväntan – känner jag det igen. Den där pulsen. Den där hemliga glädjen. Den där känslan av att få vara en del av något som rör sig snabbt, högljutt, klantigt och vackert på samma gång.

Det är därför jag älskar innebandy.
Inte för vad det ser ut som.
Utan för vad det känns som.