När vi köpte huset var det kärlek vid första ögonkastet. Den faluröda fasaden, de vita knutarna, den stora tomten med äppelträd i hörnet. Allt var precis som vi drömt. Besiktningsmannen gick igenom huset med sitt vanliga lugn, pekade på lite småsaker som behövde åtgärdas, men sa att det överlag var i fint skick. Vi skrev på, flyttade in, och levde lyckliga i alla våra dagar. Åtminstone i några år.

Sen kom den där doften. Den där svaga, obehagliga lukten från badrumsgolvet som inte gick att vädra bort. Först trodde vi att det var slarv med städningen, så vi skurade noggrannare. Doften fanns kvar. Sen trodde vi att det var dålig ventilation, så vi vädrade mer. Doften fanns kvar. Till slut insåg vi att det var något annat, något som satt djupare.

En rörmokare kom med kamera och visade oss sanningen. Där nere, under det fina badrum vi lagt så mycket tid och pengar på, såg våra avloppsrör ut som månlandskap. Gjutjärnet från sextiotalet hade rostat inifrån i femtio år, ytan var sträv som sandpapper, beläggningar hade fastnat och på ett ställe syntes en liten spricka. Det var bara en tidsfråga innan det skulle börja läcka på riktigt.

Paniken var nära. Ett stambyte innebar att riva upp allt, hela badrummet, kanske köket, kanske mer. Vi såg framför oss veckor av kaos, damm och oväsen, och en nota som skulle tömma sparkontot. Men rörmokaren lugnade oss. ”Ni behöver inte riva”, sa han. ”Det finns något som heter relining.”

Vi hade aldrig hört talas om det. Han förklarade hur de kunde skapa nya rör inuti de gamla, utan att bryta upp en enda platta. Det lät för bra för att vara sant, men vi bad om offerter, ringde referenser, googlade som galningar. Allt pekade åt samma håll. Relining var beprövat, pålitligt och exakt vad vi behövde.

Själva processen var märkvärdigt odramatisk. Ett gäng killar kom en måndagsmorgon med en skåpbil full av utrustning. De spolade rent, torkade, förberedde. Sen försvann de in i badrummet med maskiner och slangar. Vi hörde lite brummande, lite pysande, men inget som störde vardagen nämnvärt. Däremellan kunde vi använda toaletten som vanligt, även om duschen fick vänta några timmar då och då.

På onsdag eftermiddag var de klara med relining villa. De plockade ihop sina grejer, skrev på några papper, förklarade vad som gjorts och försäkrade att allt skulle vara tätt i minst femtio år. Vi stod där i badrummet och tittade oss omkring. Allt såg exakt likadant ut. Samma kakel, samma klinkers, samma duschhörna. Ingenting hade förändrats. Och ändå var allt annorlunda.

Doften var borta. Den där svaga, oroväckande lukten som funnits där i månader var som bortblåst. Vattnet i handfatet rann undan snabbare än det gjort på åratal. Duschavloppet svalde utan minsta protest. Det var samma badrum, men det fungerade bättre. Mycket bättre.

Nu, några år senare, tänker jag fortfarande på det ibland. På hur nära vi var att riva upp allt det fina, bara för att vi inte visste att det fanns ett alternativ. På hur lite vi förstod av vad som fanns under våra fötter, under alla plattor vi lagt ner tid på att välja ut. På hur enkel lösningen egentligen var, när vi väl fick veta att den fanns.

Huset från sextiotalet står kvar, nu med rör som är i toppskick tack vare relining Solna. Det knakar och rör sig som gamla hus gör. Det finns alltid något nytt att fixa, någon ny överraskning bakom nästa hörn. Men avloppet, det är vi trygga med. Det gjorde vi om, utan att riva. Och det är ändå något av det bästa vi gjort.